Berättelsen i sig är det viktiga

Berndt Berglund får Choraeuspriset 2016

Ett samtal med författaren Berndt Berglund blir en hel del funderingar kring vad det inte handlar om. Årets Choraeuspristagare spottar inte ur sig böcker. Han är inte särskilt litterär av sig. Han tycker inte att en dikt måste ha ett budskap. Han skriver inte mer än en halv sida om dagen.
När Berndt Berglund debuterade som lyriker 1996 var han i grunden filmare. Han studerade film och tv vid Svenska konstskolan i Nykarleby 1993-1998. Han har bakom sig en gedigen produktion som frilansfilmare. På den tiden ägde skrivandet rum på sidan om.
– Jag har ju inte varit särskilt produktiv, varken då eller senare. Det har blivit bara fem böcker trots tjugo års skrivande.
Snart är det sex böcker, en ny roman är långt på väg. Efter sexan följer en sjua som redan finns i tankarna. Även den sjunde boken blir en roman.
– Jag är egentligen inte så litterär i grunden. Det intressanta är själva berättandet. Berättelsen i sig är det viktiga.
– Jag skulle lika gärna ha gjort mina berättelser som filmer, men min synskada satte stopp för det.
Berglund har tre ögonsjukdomar, vilka lett till att han har endast tjugo procent kvar av synen. Han är numera sjukpensionär.
– Jag kan inte filma längre, men jag skulle gärna skriva film, säger han och återkommer till hur fascinerad han är av att berätta i olika former.
Själv vill han inte framställa sig som någon muntlig berättare av rang, men han växte upp i en tid när den muntliga berättelsen spelade stor roll i den österbottniska vardagen. När Berndt Berglund var barn i Lappfjärd hade han en skicklig berättare till granne. Han talar nu om honom som en barndomsidol och som sitt första föredöme i berättarkonsten. Idolen hette Bertel Ekman och var född år 1900.
– Han hade ett otroligt minne och hade samlat på sig berättelser från 30- och 40-talen. Hans berättelser har satt spår i mig.
– Det grämer mig att han inte levde längre när jag började filma.

Historier och historien
Berndt Berglund är fascinerad av historier men också av historien. Den nya romanen, med arbetsnamnet "Apelsinträden i Versailles", är en berättelse med handlingen förlagd till franska revolutionen, som inleddes 1789. En Kristinestadsbo blir inblandad i den stora omvälvningen.
Berglund är såld på kostymdramer och har viss förkärlek för 1700-talsutstyrsel.
Nya romanen befinner sig på slutrakan, i varje fall när vi talar om förstaversionen. Därefter återstår mycken bearbetning.
Slasktexten, den första texten, kan vara lång men krymper vanligen till en bråkdel – vi talar nu om lyriken.
– En slasktext som ska bli en dikt kan vara tre sidor lång men sluta som två rader.
Man kan undra vad som avgör om en idé eller tanke slutar som dikt eller roman och annan prosa. Det vet inte Berndt Berglund när han börjar skriva.
– Jag har ett novellmanus liggande som jag inte jobbat med på flera år. Om det blir något återstår att se. Men i regel ser jag ganska fort om det ska bli roman eller novell.
– Med dikten är det annorlunda. Man befinner sig inne i en värld av fragment. Man har en känsla och lever i en tillvaro mellan att komponera musik och klippa film. Det handlar om att gallra och ge form.

Budskapet kommer senare
Och apropå dikten, i inledningen konstaterade vi att budskapet är ett av Berndt Berglunds många nej i skrivandet. Nu säger han:
– Många vill att dikten ska ha ett budskap, men jag håller inte med och säger nej. Budskapet får komma efter läsningen. Det ska inte bli tvingande och pressas fram med våld.
Somliga anser också att läsaren ska kunna identifiera sig med huvudkaraktären i en litterär framställning. Berndt Berglund:
– Det är överskattat och skapar bara tråkigheter.
Man måste inte förstå dikten. Det räcker med att man upplever den, förklarar Berglund.
– Inte förstår jag heller all dikt jag läser. Man kan jämföra med musiken. Det är så många element som spelar roll i dikten. Var ska jag bryta raden? Var är det bäst med små eller stora bokstäver?
– Tystnaden runt dikten är viktig!
Här blir intervjuaren närmast golvad av klokskapen i den repliken och avlutar med utropstecken – som samme intervjuare vanligen får allergiska hudknottror av.
Tystnaden runt det sagda och skrivna är fundamental.

Är han modernist?
Man ser rätt ofta i lyrikrecensioner och andra texter om Berndt Berglund att kritikerna drar paralleller till modernistgenerationen. I motiveringen till Choraeuspriset talar stiftelsens styrelse om "en modernismens kaxighet".
Pristagaren säger:
– Det kan vara så. Man vet inte alla gånger vad man inspireras av. Säkert har jag tagit intryck av modernisterna.
– Jag gillar också bland andra Gösta Ågren och Tomas Tranströmer. De återkommer alltid på något sätt, men hur jag inspireras av dem vet jag inte.
Han hänvisar till Jan Guillou, som sagt att inspiration är för amatörer och rutinerat arbete för proffs.
Berndt Berglund varvar lyrik och prosa. Men hans egentliga hemvist är lyriken, trots att det just nu och ett tag framöver handlar om romaner. Tidigare har det blivit två romaner. Hans lyrik och prosa skiljer sig åt rätt mycket, inte bara i formen.
– Min poesi är tung, bildkraftig och ganska mörk. Romanerna är mer underhållande.
– Jag tycker att mina dikter och mina romaner kompletterar varandra. Men jag har hört läsare som sagt att de inte kunde tro att det var samma författare.

Bilder och dagstidningar
Varifrån kommer idéerna, och hur jobbar Berndt Berglund?
– Jag stjäl friskt från andra och tjuvlyssnar på folk på offentliga platser. Mycket kommer från andra konstarter och verksamheter, från filmer, foton, dagstidningar och historiska böcker.
Det sistnämnda är aktuellt just nu, med romanen om franska revolutionen. Berglund har läst Herman Lindqvists bok "Revolution! – Frankrikes blodiga år" två gånger och lyssnat till ljudboken två gånger. Böckerna runt omkring honom på Klockringaregränd i Jakobstad betyder mycket.
Och bilden spelar roll. När Berglund skrev episodromanen "Oväder i ormboet" (2003), som han arbetade med i fyra år, började det med ett foto av norrländske mästerfotografen Sune Jonsson (1930-2009). Jonssons fotografi är bokens första kapitel.
Berndt Berglund skriver varje dag. Han inleder med en och en halv timmar qigong. När frun och barnen lämnat huset följer skrivperioden, som inleds med läsning av förra dagens texter, som han bearbetar och rättar. Texten ska ha rytm och flyt och utsätts för noggrann granskning. Därefter blir det nyskrivet, blandat med research.
Det blir olika mycket text på en dag, men medeltalet uppskattar han till en tredjedels sida eller maximalt en halv.
– Fast det kan hända att en helsida slasktext rinner ur mig någon gång.
Han skriver ibland sent på kvällarna, gärna mellan klockan 21 och 24.
– Jag tycker att jag skriver bra sent på kvällarna. Tempot är ett annat då och jag har inga tider att passa.

En god buljong
Berndt Berglund är förutom författare och filmare också utbildad kock. Han har arbetat på ett otal restauranger från Operakällaren i Stockholm till "alla i Vasa" och restaurang Ädelbragd i Oravais. Har matlagning, skrivande och film något med varandra att göra?
– En bra sås behöver en bra buljong för att det ska bli till. En bra film kräver ett bra manus för att bli till.
Också det skönlitterära skrivandet kräver givetvis god planering, en tillförlitlig vägkarta – och en god buljong.

Bertel Nygård

Berndt Berglund – bibliografi
Avgudanakenhet – dikter (1996)
Kustens förflutna som havsbotten – dikter (1999)
Sitta på tak – medförfattare i diktantologi (2000)
Oväder i ormboet – episodroman (2003)
Raggarpiss – roman (2006)
Vind och helium – dikter (2010)

Berndt Berglund – fakta
Född: I Lappfjärd 26.10.1965, bodde där han tillbringade hela barndomen. Kallar sig fortsättningsvis Lappfjärdsbo.
Bosatt: I Jakobstad.
Familj: Gift med konstnären Terese Bast, tre barn (6, 14 och 16 år).
Utbildad kock: Arbetat som kock på de flesta restauranger i Vasa, liksom på Åland, i Stockholm och i Oravais.
Utbildade filmare: Studerat film och tv på Svenska konstskolan i Nykarleby 1993-1998. Arbetat som frilansfilmare med en mångfald dokumentärer och musikvideor.
I dag: Sjukpensionär på grund av synskador. Arbetar som författare.