Olof Granholm (1924 - 2016)

Utan ett svårt ryggskott i slutet av 60-talet skulle Olof Granholm, född 1924, knappast ha blivit författare och stiftelsen aldrig ha grundats. Olof låg till sängs med sitt ryggskott en hel vinter. Någon sade att han, som var så bra på att berätta historier, borde skriva en bok.

– Jag tog honom på orden och skrev en mening. Sen var det stopp!

Olof hade aldrig skrivit förr och körde fast redan innan han kommit i gång. Han lånade en bok om svenska språket, tittade lite i den – och drog en slutsats:

– Så där ska inte jag skriva. Jag skriver som jag själv vill.

Men han tog vägen över den muntlighet han redan behärskade. Han köpte en bandspelare och berättade tjugo kassetter fulla.

– Jag spelade upp kassetterna för Siri och tittade i smyg på hur hon reagerade.

Olof skrev ut de avsnitt hans fru Siri tycktes godkänna och skickade materialet till Söderströms. Förlaget svarade att humorn var bra men språket åt skogen. Olof skrev om sitt manuskript och skickade in det en gång till. Han fick svaret att han var refuserad på livstid.

– Man jag hade tagit en kopia och skickat den till Schildts förlag. Där blev min berättelse antagen.

Debutboken Bässpojken (1971) blev en stor framgång. Den blev uppläst i radion, översattes till finska och gav författaren statens litteraturpris. Romanen gavs några år senare ut som pocket på Norstedts förlag, som ville ha en fortsättning. Det blev Oxbollen (1977). Före det hade Olof gett ut Spånskottaren på Schildts (1973) och tre andra böcker på Författarnas andelslag. Därefter blev det fortsatt utgivning på Schildts, Sahlgrens, Skrivor och Scriptum. Han har också skrivit pjästexter för scenen och radion.

Olof har kallats bland annat arbetarförfattare, proletärförfattare och ”något för finlandssvenska sammanhang så ovanligt som en ursprunglig humorist”. Själv har han betonat att han berättat utgående från de fattigas och svagas erfarenheter i en hård värld. Ett tag brevväxlade han med en annan arbetarförfattare, Ivar Lo-Johansson.

Själv odlade han gärna en självironi i samtal och text och säger att han aldrig förstått sig på grammatik. En gång bad Vasabladets chefredaktör Birger Thölix honom att börja skriva i VBL. Olof slog ifrån sig och sade att han inte visste var man sätter vare sig punkt eller komma.

– Inte behöver vi dina kommatecken, svarade Birger. Den sorten har vi redan mycket av på redaktionen.

Någon gång när Olof inte orkade vara självironisk medgav han att hans författarbana, med ett tjugotal utgivna böcker, ändå blev en solskenshistoria.

På frågan vad som ger honom inspiration svarade han en gång.

– Jag har aldrig haft något behov av att resa och besöka märkliga platser för att få inspiration. Mina minnen, människorna och miljön runt om kring mig är en outsinlig källa till inspiration.

Olof Granholm hade en ovanlig hobby: han sydde slipsar. Verkstaden i hemmet på Riegatan i Vasa var full av slipsar.

Böcker av Olof Granholm

Bässpojken, Schildts 1971

Spånskottaren, Schildts 1973

Hurrarna, en stridsskrift om finlandssvenskarnas nutid (tillsammans med Gösta Ågren och Ulf Nyström), Författarnas andelslag 1974

Fredsboken (tillsammans med Göran Berglund och Gösta Ågren), Författarnas andelslag 1975

Livet på Trollstensvägen (tillsammans med Greger Fågelbärj), Författarnas andelslag 1975

Oxbollen, Schildts 1977

Hästhandlarens son, Schildts 1978

Den vita natten, Schildts 1979

Kobaggen, Schildts 1980

Påläggskalven, Schildt 1981

Nedoviggen, Schildt 1986

Brevet till Sonja, Sahlgrens 1987

Wiking Warg, Sahlgrens 1988

Människans ansikte: En bok om Per Olov Hjortell (tillsammans med Anna-Lisa Sahlström och Gösta Ågren), Skrivor 1988

När änglarna flyr, Sahlgrens 1991

Enok erövrar världen, Sahlgrens 1999

Pensionärsdansen, Scriptum 2000

Enok i fält, Skrivor 2002