Riksåttan bär hem i båda riktningarna

Författaren Peter Sandström (f. 1963) tilldelas Choraeuspriset 2024

för hans konsekventa och stilmedvetna berättarkonst där det självupplevda och det allmänmänskliga vävs samman, med empatisk blick för den komplexa dynamiken i våra avgörande relationer. Axeln Nykarleby–Åbo utgör fundamentet till hans litterära universum och innefattar frågor om tid, identitet och hemhörighet. Han har även aktivt och uthålligt verkat för att stödja den finlandssvenska litteraturen och värna författarnas intressen.

Peter Sandström, du har tio skönlitterära böcker bakom dig sedan debuten 1998. Gemensamt för dem är förankringen i Österbotten, vad betyder landskapet för dig? Kan man vara en österbottnisk författare fastän man inte bor där? Michael Choraerus som gett sitt namn åt priset bodde ju själv för det mesta utanför landskapet.

Österbottning är jag i själ och hjärta, fastän min hemadress sen trettiofem år är i Åbo. Men Nykarleby är också hemma. Riksåttan som jag slitit mycket bär hem i båda riktningarna. Österbotten bär jag med mig som miljö och språk och ett sätt att uttrycka mig. Det får vara definitionen av en österbottnisk författare. Den aktuella bostadsorten kan vara en annan, det är ingenting konstigt med det.

Finns det någon motsättning mellan Österbotten och huvudstaden?

I den litterära världen kan man nog inte säga det i dag. Och själv har jag hela tiden utkommit på ett Helsingforsförlag. Det är klart att det finns olikheter, i Österbotten är den kulturella närheten till Sverige självklar och märkbar. Men det finns också en uppvärdering av dialekterna i litterära sammanhang i dag, i litteraturen och inte minst inom musikkulturen. För mig är Nykarlebydialekten och Purmodialekten nära, jag använder dem i mitt vardagsliv. Och jag har översatt en saga –
Rööluuvån – till Nyykaabidialekt, boken är slutsåld! Som litterärt medel är jag som författare förstås uppmärksam på hur dialekten signalerar miljö. Dialekten är ett precisionsinstrument, inte minst sociokulturellt, och man måste alltid också tänka på läsarförståelsen.

Familjerelationerna är kanske den viktigaste utgångspunkten i dina romaner och noveller, ibland poängteras det också i boktiteln, som i Syster Måne (2001) eller Mamma november (2018).

Familjen är dramatiskt tacksam att utgå ifrån. Man väljer ju inte sina familjemedlemmar, man tilldelas dem. Arbete, vänner, partner kan man välja och lämna och byta ut, men den familj man föds in i måste man förhålla sig till på ett annat sätt. Den finns där under en så lång tid, formar en och formar vardagen. Och tvärtom, hur vardagen formar relationerna är avgörande. Vardagslivet har en alldeles egen dramatik, och den uppmärksamma kan se vardagens stillsamma mirakler.

Generationsklyftan, men också det starka bandet mellan generationerna är något som din prosa alltid kretsat kring. Och mans- och kvinnorollen.

Min generation är ju ännu i mycket präglad av krigen. Pappa var frontveteran. Barnen till dem får ofta själva spränga den känslomässiga tystnaden kring krigsupplevelserna. Vår bild av dem var att de var starka och modiga. Men när jag ser min far på ett foto från den tiden slås jag av sårbarheten i hans ungdom, den yttre likheten med min egen son som yngre är slående. Mansrollen och hur den gestaltas i mina böcker följer inte det inrotade könsrollsmönstret. Den manliga huvudpersonen kan vara yrkesmässigt diffus, en modell är den inte så lyckade poeten, medan kvinnorna kan vara mer drivna och målmedvetna.

Huvudpersonen i dina böcker har ofta burit ditt eget namn, ”Peter” eller ”Sandström”. Är det en lek med närhet och distans? Hur bokstavligt ska man ta det?

Om en karaktär ska ha ett namn är det ju bekvämt att ta det allra närmaste. Det inbjuder förstås till en autobiografisk läsning. I så fall är det frestande att avläsa berättelsefamiljerna som min biografiska familj. Men man kan säga att jag tar konstellationer ur min närmsta miljö och placerar dem i ett fiktivt skeende. Autobiografisk litteratur är mångskiftande och som begrepp bedrägligt, namnbruket kanske belyser just det. Eller så är det ett motdrag. Den uppmärksamma läsaren har kanske också märkt att ”Peter Sandström” lyser med sin frånvaro i min senaste roman Den stora blondinens sista sommar.

Du har fått prestigefyllda priser, bland annat Svenska YLE:s litteraturpris 2012 och Runebergspriset 2017. Och du har varit nominerad för Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris. Vad betyder pris för ett författarskap?

Det är naturligtvis väldigt hedrande att få ta emot sådana pris. Och de är stärkande för ens författaridentitet. Att leva i en miljö där litteratur uppmärksammas är ett privilegium. Men de har mindre inverkan på hur man skriver, för skrivandet lyder sina egna lagar. Jag är en ganska rutinbunden författare, som siktar på att skriva ett visst mått dagligen, femhundra ord är ögonmåttet.

Du var Finlands svenska författareförenings ordförande 2013-2020, och fick då insyn i författaryrkets mer jordbundet yrkesmässiga frågor. Hur tycker du att författarnas ställning har förändrats?

Litteraturens och författarnas ställning förändras när samhället förändras, och litteraturen har en viktig roll som synliggörare av den förändringen. Kännetecknande för samhället i dag är snabbheten, men litteraturen opererar i regel ganska långsamt. Marknadstänkandet har trängt in i bokbranschen, det lättsålda och underhållande vinner terräng. Ljudboken har också blivit alternativ till den tryckta boken. Det gynnar det intrigdrivna och lättförståeliga. Bokserier bär också upp en igenkänning, attraktiv för marknaden. Vissa grenar av skönlitteraturen ses som krävande och riskerar att bli subkultur, det är en oroväckande utveckling.

Författarna själva lever ytterst sällan på sina böcker, de har för det mesta inkomster från annat skrivande, undervisning, stipendier eller annat. Men en av de största förändringarna under min tid är väl kravet på författarsynlighet. När jag började blev man kanske intervjuad en gång och hade ett uppträdande på Arbis. Nu förväntas man ha en fullfjädrad scenpersonlighet och delta i bokmässor och aktivt marknadsföra sina böcker.

I dina romaner och noveller finns en egenartad humor, som finns närvarande som en underström och befästs i en accepterande ömhet gentemot de skildrade personerna, och syns också i absurda, ibland nästan yvigt beskrivna scener. Om du inte var författare, skulle du då kunna vara stand up-komiker?

(Sandström ser genuint förbluffad ut) Nej!

Står någon av dina böcker dig närmare än andra?

Nej, det kan jag inte säga. En författare arbetar alltid framåt. Men om jag ska välja någon tar jag kanske Plebejerna, som var mitt debutverk, för det var med den allting började.

Intervju: Ann-Christine Snickars
Foto: Ann-Catrin Östman

Bibliografi
Plebejerna (noveller), 1998
Syster Måne (noveller), 2001
Manuskript för pornografiska filmer (roman), 2004
Gigant (roman), 2008
Till dig som saknas (noveller), 2012
Transparente blanche (roman), 2014
Rööluvån (översättning), 2015
Laudatur (roman), 2016
Mamma november (noveller), 2018
Kärleken är ett tamdjur (roman), 2020
Den stora blondinens sista sommar (roman), 2022