Yvonne Hoffman får Choraeuspriset 2022

Yvonne Hoffman befinner sig i Danmark på Nordiskt berättarseminarium när jag ringer upp henne en eftermiddag i juli. Överraskningen var stor när hon fick veta att hon tilldelats priset.
– Det var sannerligen oväntat, men så förskräckligt roligt! Det brukar inte vara gamla personer som jag som får pris, säger Hoffman, och tillägger att idag är det ofta mycket yngre författare som prisas
och tar plats i offentligheten.

Yvonne Hoffman är född 1941 i Helsingfors men bor sedan 1970-talet i Vasa. Hon debuterade 1977 med boken Johan 7 år och har sedan dess skrivit en rad barn- och ungdomsböcker.
”I hennes stilsäkra böcker får läsaren ta del av såväl realistiska vardagsskildringar i samtida och historiska miljöer, som nervkittlande äventyr som överskrider gränsen till spänningens och fantasins värld”, heter det i prismotiveringen.

Barn- och ungdomslitteratur är en givande genre att försjunka i. Det är böckernas okonstlade form som lockar Hoffman.
– Jag läser själv gärna barn- och ungdomslitteratur. Vill du läsa om ett särskilt ämne eller om en historisk tid så ger ungdomsböckerna en mera rättfram bild av ämnet. Böcker för vuxna är mera slingriga. De kan vara flummiga och där kan också finnas överflödig text bara för att fylla ett visst
krav på sidantal. Om man vill läsa om exempelvis ett problem kan man mycket väl söka sig till en ungdomsbok som behandlar ämnet på ett lättillgängligt sätt med en spännande och intressant berättarteknik, förklarar Hoffman.
– På sjuttiotalet var många barn- och ungdomsböcker politiska och ofta tråkiga på grund av den pedagogiska undertonen. Hoffman har själv arbetat som läroboksförfattare och haft förtroendeuppdrag bland annat i Finska barnboksinstitutet. På frågan om vara eller icke vara när det gäller pedagogiska riktlinjer i
barnböcker säger hon ändå starkt nej.
– Men böckerna får ändå gärna innehålla fakta och vara informativa, tillägger hon.

En del av Hoffmans böcker utspelar sig i en historisk miljö. Det beror inte bara på hennes intresse för historia, utan även på det finlandssvenska språket. Finlandssvenska är ett tacksamt språk att använda i berättelser som utspelar sig i en förgången tid.
– Jag har inte det språk som ungdomar använder idag. Jag skulle inte kunna låtsas skriva dialog på ett autentiskt sätt. Dessutom är jag nylänning som bor i Österbotten. Jag har inte en dialekt som jag
kan glädja någon med.

Hon beskriver Svenskfinland som ett slags ”ingenmansdike”, där vi befinner oss i ett glapp mellan den så kallade rikssvenskan i Sverige och finskan i Finland.
– Vi finlandssvenskar skriver berättelser på samma språk, men mera gammalmodigt, i en annan miljö än rikssvenskarna, medan vi skriver om samma miljöer som finnarna men använder ett annat språk.

Yvonne Hoffman har skrivit i hela sitt liv och inspireras av historier som hon får ta del av. Hon minns hur hon blev hänförd av gammelmoster Lisas många historier från början av 1900-talet. Hon såg alltid till att hon hade papper och penna med i bakfickan när hon hälsade på moster Lisa så att
hon kunde skriva ner det som hon fick höra.
– De hade så roliga berättelser från den tiden att jag en dag tänkte att det här kanske någon annan också skulle vara intresserad av. Hennes första historiska bok Härliga tomater (1982) utkom på Schildts förlag och utspelar sig i Västnyland i början av förra seklet. Boken tilldelades Tauno Karilas pris år 1985.

Min egen första kontakt med Yvonne Hoffmans böcker var under lågstadietiden mot slutet av 1990-talet. Då gjorde hon ett besök till min skola (det har blivit många skolbesök runtom i Svenskfinland för Hoffman) och läste ur en bok med inslag av fantasy. Jag minns hur vi elever satt fängslade vid våra pulpeter medan hon läste högt för oss. Fantasyboken De fyra portarna utkom 1995. Under den tiden var utbudet på fantasyböcker för barn och unga skralt i Finland. Man såg snarare ner på genren med lätt hånfulla ögon, minns Hoffman.
– Till exempel Alice i Underlandet, Nalle Puh och till och med Muminböckerna utkom mycket senare på finska än på svenska i Finland.

Tiderna förändras och så gör även författare i sina författarskap. Tycker Hoffman själv att hon har utvecklats som författare genom åren? Hon drar sig till minnes en episod för cirka trettio år sedan under en uppläsning i en pensionärsgrupp: hon var i alla fall ingen Astrid Lindgren, fick hon höra.
– Då lärde jag mig nog att åtminstone försöka göra det intressant från början. Det är lätt hänt att det blir lite tråkigt med många upprepningar. Det måste man akta sig för. Men det finns många böcker att välja bland i min bibliografi, så om det finns några som är lite långsammare så må de vara
förlåtna.

Men Hoffman har nog bevisat att hon kan sin barn- och ungdomslitteratur – Choraeuspriset är om inte annat ett starkt bevis för det – och har fångat många barn och ungas läslust i Svenskfinland genom sitt långa författarskap. En viktig ingrediens är spänningen och kusligheten, vilket är något
som Hoffman själv också dras till. Hon tycker om att berätta spökhistorier och läser gärna välgjorda sådana också. Bland författare hon själv inspireras av nämner hon den finlandssvenska författaren och konstnären Irmelin Sandman Lilius.
– Hon är fenomenal, suckar Hoffman med välbehag. Hennes språk har en melodi som jag tycker så mycket om. Hon har en finurlighet och stor kunskap.

Under 1980-talet var Hoffman engagerad i Svenska Österbottens litteraturförening, där hon verkade som sekreterare i nästan tio år. Föreningens verksamhet har betytt mycket för henne som skribent.
– Det var en oerhört viktig samlingspunkt. Föreningen fungerade som en mötesplats både för de som skrev och de som läste. Jag minns även det goda samarbetet mellan tidskrifterna Horisont och Provins.

I höst är Yvonne Hoffman aktuell med bilderboken Den stora drakstriden tillsammans med Christel Rönns. Boken ges ut på Opal förlag.

Sophia Lundström